(sån som jag är när ingen får se)

va nej nej, jag dör väl inte liksom. har varit på julfest och haft världens finaste kväll och sådär. jag såg ut som ovan, i cirka världens högsta klackar som jag älskar, hihi. ganska roligt förresten att jag gör typ exakt samma min som marilyn bakom mig på bilden!

jag ligger i min säng och kommer på mig själv med att undra vad som hände. jag lovade att aldrig igen släppa någon så nära att jag skulle behöva gråta mig till sömns en enda gång till. aldrig mer sa jag, och stod stark på egna ben. jag lovade mig själv att vara stark - styrka, strength, fuerza - men löftena till mig själv verkar vara de svåraste att hålla: var stark, få mvg, var dig själv och LÅT INGEN SE DIG SVAG för det är då det skiter sig. det är då jag gråter mig till sömns och kudden känns som en jävla söndrig cykelsadel som har stått ute under ett ösregn. det är då jag blir galen galen galen galen galen och aldrig vill släppa någon nära för jag är för bräcklig. jag klarar inte det. jag klarar inte av att bli sårad. hatarhatarhatarhatarhatarhatarhatarhatarhatarhatar att vara svag HATAR SOM FAN ATT VARA SVAG för det är precis så här: egentligen är du inte kär i mig, och egentligen är det okej med mig för jag blir aldrig kär i nån, sånt där är slöseri med tid. jag vet precis vad han sjunger om, håkanbaby, för han sjunger om mig.