hur kan någon någonsin behöva kärlek när det finns musik?

jag är i upplösningstillstånd och fullkomligt lycklig.  

hur kan någon någonsin behöva kärlek när det finns musik? 

ikväll var jag alltså på konsert på halmstad teater med schönbrunns slottsfilharmoniker, de som spelar från wien på nyårsdagen... jag träffade min morfars fru och x antal pensionärer fram och pratade om hur fantastiskt det var att en så ung flicka som jag var där, då medelåldern låg på cirka 70 år. men. konserten. musiken. solisterna. sångarna. dirigenten. det var en fantastisk konsert, kanske det bästa jag någonsin sett. 

det bästa. 

efter konserten går jag fram till scenen för att spana in kontrabasarna (som för övrigt var så så så så fina!!!!!!!!!!!!!!! obs det är okej med så många utropstecken här) när orkesterns svenske manager kommer fram till mig och säger att ja, de kommer nog ut och hämtar sina instrument snart så om du vill prata med dem så kan du ju stanna här. OKEJ JAG BLEV HELT STÖRT STAR-STRUCK OCH BÖRJADE TYP STAMMA NÄR JAG TÄNKTE. men jag höll mig lugn och satt kvar en stund, studerade den vackraste av de två kontrabasarna och tänkte på hur man pratar engelska. när förste kontrabasisten kommer ut berättar han att han har byggt basen själv osv osv, och sedan joinade jag dem båda in backstage för att kolla in deras ihopfällbara basar, casen och för att prata rent allmänt. det är möjligt att det är de bästa femton minuterna i mitt liv. så otroligt fantastiskt, att ha någon att ställa alla frågor till och att få råd. ja. 

okej. musik = kärlek. jag är så otroligt tacksam. 

JAG ÄR FKN FRAMTIDEN!!!