jag skyr nyår och liknande firanden som pesten,

jag spyr på den heteronormativa tvåsamhet som firas vid stunder som denna. det är samma sak varje år; nån full och arg snubbe slår sönder husägarens dyra finglas, en tjej gråter för att hon hånglade med fel kille, nåt heteropar har sex på toan, alla blir besvikna efter sina skyhöga förväntningar och jag känner bara att jaha? i år igen? kom med nåt nytt. folk nojar i timmar innan tolvslaget om att "jag har ju ingen nyårskyss!!!!!!!" men vad spelar det för roll? när alla vi har varandra och det är inte bara tillräckligt, det är faktiskt jävligt bra.