måndag 29 september 2014

Intressanta samtal, smarta ungdomar och en obehaglig man.

Jag har precis fått jobb i en vecka, som diskussionsmoderator/workshopshållare/utställningsguide på en fotoutställning som ska uppmuntra till diskussion om ojämlikhet och utanförskap, och idag var min första dag. Jag började klockan tolv och fram till att klockan slog fem och ungdomsgruppen kom så hade vi fyra besökare... 
Den första var en äldre dam som inte hade så många tänder kvar. Hon kom in, kollade runt lite på tavlorna och började sedan prata om sitt barnbarn, en flicka på åtta år. Hon berättade om hur hon ville att barnbarnet skulle lära sig prata, ta för sig, berätta om hur hon tänkte och lära sig matte ordentligt. Hur hon ibland uppfattades som sträng av barnets pappa men att barnets leende när hon klarade något, när hon märkte att någon lyssnade och förstod var bättre än något annat, att det var det hon levde för. Vi pratade kanske inte så mycket om själva utställningen men det samtalet var olikt något annat jag haft på länge. Sen kom det in två barn som gick i tvåan och trean och väntade på att deras orkester skulle börja, de spelade fiol och klarinett och bjöd in mig till deras orkester som på onsdag skulle ha ett event de kallade Spräng Gränserna, där de skulle äta mat tillsammans med de andra barnen och snacka om livet. Den fjärde besökaren var en man som jobbade som fältare, "typ som en skolkurator fast vi har ingen skola", och vi pratade om att våga gå utanför systemet och skapa sitt eget liv, sin egen framgång och sin egen framtid.
Det var ganska mycket dötid (vilket i och för sig var bra då jag har tenta på onsdag...) men dessa mötena gav iallafall mig otroligt mycket.

Sedan var det då dags för min första ungdomsgrupp, en grupp på folk mellan 15-20 år där de flesta känt varandra i flera år. Mitt mål med kvällen var att få igång deras tankar kring ojämlikhet och orättvisor i samhället idag men efter ett tag märkte jag att de tankarna redan var i full gång. Vi började med de en och en fick gå runt och kolla in utställningen, fundera över röda trådar och över vilken bild de kände mest inför och varför. Detta resulterade i väldigt olika tankar, från att beskriva det som finns på bilden till att relatera till att "känna sig konstig, som om de inte vet vad de ska göra" (i en bild vid namn Den svenska sommaren, på en svart familj som uttryckslöst står mellan husvagnar, svenska flaggor, hund och foppatofflor). Vi fortsatte med en övning som heter Ett steg fram, där deltagarna iklär sig roller med olika privilegier för att sätta ord på vad som är normen. Jag märkte att det var en splittrad grupp som jag tror förstod vart jag ville komma men inte riktigt ville prata om det utan hellre chilla, fika och snacka med sina kompisar. En hundra procent rimlig reaktion när vi pratar om förtryck som ständigt är närvarande. Vi fortsatte med övningen Heta linjen, ni vet den där ena sidan är att en helt håller med och andra sidan att en inte alls håller med, och det är här det börjar bli intressant. Med påståenden som "De som pratar mycket har bra självförtroende", "Sverige är jämställt", "tjejer värderas mer efter utseende än killar" och "det finns åsikter som inte borde tolereras" höjdes intensiteten och intresset markant. Det blev högljudda diskussioner men också tystnade många och lyssnade/funderade. Efter en stund av kaos kände dock jag och projektledaren att vi var tvungna att bryta. Vi satte oss ner och pratade. Inom vilka områden är det ojämställt? Hur märker ni av att det är ojämställt? och framförallt: varför röstar så många på SD? 

En av de unga killarna sa det så jävla heartbreaking och ärligt och smart: det finns en bro mellan oss, invandrarna och svenskarna. Ni vet hur folk ser på Utby? Fiiiina Utby. Det är hundra meter härifrån, det är bara en nerförsbacke men det är två olika världar. Han förklarade kriminalitet med att om en kille från Bergsjön går på en "fiiin" skola, typ Samskolan, där alla har dyra märkeskläder, och han har sex syskon, en mamma som inte kan jobba och en pappa som aldrig är hemma. Han vill hjälpa sin familj och passa in i skolan, han börjar med att sno nåt litet och sälja det vidare och sen rullar det på och sen är han fast. De andra nickar instämmande och när han säger att SD vill inte att såna som vi ska få bo här, vi ska inte få finnas går mitt hjärta sönder. Vad kan jag lära dem? Vem är jag att komma ditt som en vit liten medelklass-snorunge med mina högskolepoäng och snacka om utanförskap och orättvisa? De vet ju redan hur det ser ut. De fattar. De är så jävla smarta och medvetna och coola. De vet så mycket. De vet för mycket, de ska inte behöva veta hur jävla ojämställt vi har det. De ska vara fulla av framtidshopp och pepp på livet. De ska inte behöva vara oroliga för att ett jävla rasistiskt parti är tredje största och att SD inte vill att de ska få bo kvar. De ska inte behöva bli rädda när de hör ett ljud utanför lokalen och direkt tänker skottlossning och vill springa hem.
Men nu vet de allt detta. Och det är därför det måste börja med oss. Det är därför vi måste vara de som förändrar, förbättrar. De vet så jävla mycket och jag vet att de, att vi någon gång kommer vara dem som folk lyssnar på. Deras röster kommer höras och alla kommer vilja lyssna.

Efter workshopsen och diskussionerna stängde vi utställningen och gick över till kontoret. När vi är där inne och ska börja bege oss hem kommer det in en man. Han undrar vad det är för bild som hänger överallt (en bild från utställningen med en vit, blåögd kvinna i niqab) och jag förklarar att det är en bild från vår utställning om utanförskap och ojämlikhet som är öppen imorgon igen. Han flyttar närmare och säger att han har bott här i 25 år, att det är såna som hans fruar som syns på bilden och jag märker att det han vill säga är "vem är du att prata om utanförskapet?". Min projektledare Sara kommer in och förklarar att hon är ansvarig, att han kan prata med henne men han sätter upp handen, ser inte på henne och säger att han inte vill prata med henne. Han undrar vem som är ansvarig och Sara fortsätter förklara att det är hon, samtidigt som Saras dotter (som varit med under kvällen) kommer in. Hon hamnar bredvid mannen samtidigt som han börjar skrika på Sara som i sin tur skriker tillbaka. Det slutar med att jag får över dottern till vår sida för att jag är orolig att han ska gå på henne, hot om våld gentemot Sara och att han rusar därifrån och skriker "åk tillbaka till Afrika", en minut efter att han sagt att han själv kommer från Afrika (han var dock relativt white-passing). Vi pratar om det och jag frågar mig själv varför han hellre ville prata med mig än med Sara och hon säger det självklara som jag är för priviligerad för att inse: du är rätt ras. Han använder exakt samma diskriminering mot mig som han inte vill ska användas mot sin fru, kvinnan på bilden. 

När jag sedan åkte hem, från Bergsjön till min egen mysiga förort med dåligt rykte, Biskopsgården, märkte jag mer än någonsin att jag först är den enda vita på vagnen, till att vid Brunnsparken vara en i mängden, och när jag ska av återigen vara den enda vita. Från en värld till en annan via vithetsnormen. Och OBS om du var en av de som ryckte till lite när jag skrev/sa att jag jobbar i Bergsjön så är du definitivt en av dem som borde åka dit och snacka med dessa fantastiska ungdomar. 


Jag har väl egentligen skrivit detta mest för min egen skull men kanske kan någon av er också få ut något av det. Det jag isåfall vill säga (om någon pallat läsa hela vägen hit) är: gå utanför er comfort zone. Lämna det ni redan vet, åk till en stadsdel ni aldrig varit i, prata med folk ni inte annars skulle pratat med. Det har lärt mig så otroligt mycket. Jag kan ju utan tvekan säga att jag har lärt mig mer idag än denna min första månad på grundkursen i genusvetenskap.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar