Häromkvällen var vi ute och hängde på stan såsom de coola katter vi är, och när det var dags att dra hem så hamnade vi bredvid en diskussionsglatt gäng på hållplatsen. De diskuterade politik och valet som står för dörren. Jag tjuvlyssnar som vanligt ganska indiskret och jag och hela mitt gäng hör dem säga "jag tänker såhär, men jag är ju inte en sån feministfitta som tycker att män är svin". Jag vänder mig bort och snurrar runt min tågpåse så att Unga Feministers Pussy Riot-tryck inte ska synas. Eftersom att jag står och lyssnar oerhört indiskret så blandas våra två gäng efter ett tag ihop och några snubbar börjar ordbajsa mot varandra. Min kompis säger lite tyst att "du kan väl säga något smart". Jag inser då att jag hela tiden varit tyst, trots att de kommit långt in i diskussionen om feminism och olika feministiska frågor
Kanske är det rädslan att gå av vagnen, märka att någon går efter och få stryk som den feministfitta jag är och då förtjänar, kanske är det feghet, kanske är det en känsla av att vad en än säger kommer det missförstås och hackas på. I vilket fall som helst är det något (detta något aka patriarkala strukturer) som gör att jag inte vågar säga vad jag tycker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar